Kul! att vara journalist, fotografera och intervjua, gräva och reda ut, hitta scoop och få fördjupa sig i intressanta människor. Men - samtidigt...
..låt för guds skull människor vara, leva sina liv, ha sina hemligheter skyddade, är allt verkligen värt att läsa, tänk om de vill vara ifred, vad är relevant i sammanhanget?!
Behov. Alllmänintresse. Ansvar. Gränser. Tolkning.
Var går gränsen för hur nära man kan ta sig? Får ta sig.
Kanal 8, en reporter/fotograf startar veckan med en helikoptertur över Malibu Beach. Han noterar att Tom Cruise inte är hemma, men titta, där sitter Leonardo di Caprio och solar med sin familj! Nära, nära flyger han med sitt teleobjektiv stadigt riktat neråt. Man ser Leonardo lämna stolen och gå in, göra fingret i luften. "Vad bra, säger fotografen lugnt, nu kollar jag honom resten av veckan nu när jag vet att han är hemma."
På jobbet ligger massor av tidningar, som HäntExtra eller Bild. Närgångna bilder på kändisar. Har vi alltid varit så närgångna och oetiska? Ja, det tror jag faktiskt, men på ett mer lokalt plan. Alltså inte i massmedia världsvida utan sinsemellan, i byn, kvarteret eller på jobbet.
Tänk att vi kan vara så "små", i kombination med storhet. Leonardo da Vinci. Geniet. Hans skisser av människoansikten, groteska karikatyrer, noggrant avbildade. Det tittade man gärna på. Det som avvek från normen. Cirkus, man reste runt med människor som var vanställda på olika sätt. Människonaturen verkar vara densamma genom historien!
Den här bristen på empati, hur kommer det sig? Bottnar den i att vi inte har en gemensam värdegrund för vad som gäller när det handlar om personlig integritet? Ingen som vill ta ansvar för vad som produceras eller konsumeras. Att inte fundera på varför man gör som man gör, att inte reflektera och ta ställning. Men inte överallt väl? Vår rätt att ta reda på vad vi vill och att ha yttrandefrihet är så självklar för oss. Den bristen på kamp kanske har gjort oss bortskämda! Slösar man bort tid på närgånget skvaller om man kämpar för att få något alls publicerat? Jag vet egentligen inte. Kanske handlar allt bara om att tjäna en slant eller att roa sig för stunden.
Våra etiska regler tillsammans med yttrande- och tryckfrihet är bra, och tänk att det inte tummats på! Men jag förstår att mycket ändå mörkas av oskrivna regler, hänsyn(?), rädsla och korruption även hos oss. Vi lever i ett relativt öppet samhälle och tycker det är vår rättighet att få säga vad vi vill. Men när går t ex skitprat över till förtal? När är namnet på en förbrytare relevant? Är det någonsin relevant?
..låt för guds skull människor vara, leva sina liv, ha sina hemligheter skyddade, är allt verkligen värt att läsa, tänk om de vill vara ifred, vad är relevant i sammanhanget?!
Behov. Alllmänintresse. Ansvar. Gränser. Tolkning.
Var går gränsen för hur nära man kan ta sig? Får ta sig.
Kanal 8, en reporter/fotograf startar veckan med en helikoptertur över Malibu Beach. Han noterar att Tom Cruise inte är hemma, men titta, där sitter Leonardo di Caprio och solar med sin familj! Nära, nära flyger han med sitt teleobjektiv stadigt riktat neråt. Man ser Leonardo lämna stolen och gå in, göra fingret i luften. "Vad bra, säger fotografen lugnt, nu kollar jag honom resten av veckan nu när jag vet att han är hemma."
På jobbet ligger massor av tidningar, som HäntExtra eller Bild. Närgångna bilder på kändisar. Har vi alltid varit så närgångna och oetiska? Ja, det tror jag faktiskt, men på ett mer lokalt plan. Alltså inte i massmedia världsvida utan sinsemellan, i byn, kvarteret eller på jobbet.
Tänk att vi kan vara så "små", i kombination med storhet. Leonardo da Vinci. Geniet. Hans skisser av människoansikten, groteska karikatyrer, noggrant avbildade. Det tittade man gärna på. Det som avvek från normen. Cirkus, man reste runt med människor som var vanställda på olika sätt. Människonaturen verkar vara densamma genom historien!
Den här bristen på empati, hur kommer det sig? Bottnar den i att vi inte har en gemensam värdegrund för vad som gäller när det handlar om personlig integritet? Ingen som vill ta ansvar för vad som produceras eller konsumeras. Att inte fundera på varför man gör som man gör, att inte reflektera och ta ställning. Men inte överallt väl? Vår rätt att ta reda på vad vi vill och att ha yttrandefrihet är så självklar för oss. Den bristen på kamp kanske har gjort oss bortskämda! Slösar man bort tid på närgånget skvaller om man kämpar för att få något alls publicerat? Jag vet egentligen inte. Kanske handlar allt bara om att tjäna en slant eller att roa sig för stunden.
Våra etiska regler tillsammans med yttrande- och tryckfrihet är bra, och tänk att det inte tummats på! Men jag förstår att mycket ändå mörkas av oskrivna regler, hänsyn(?), rädsla och korruption även hos oss. Vi lever i ett relativt öppet samhälle och tycker det är vår rättighet att få säga vad vi vill. Men när går t ex skitprat över till förtal? När är namnet på en förbrytare relevant? Är det någonsin relevant?
