Demokrati

Jag vill bara rekommendera alla att ta del av en helt underbar människa, engelsman förstås, och det är en klok herre vid namn Tony Benn, Labour medlem, som i filmen "Sicko" energiskt samtalar politik med Michael Moore. På Youtube ligger små delar ute under hans namn och på Google Video det bästa, en kort variant "Tony Benn Tribute".

Tony Benn är en äldre herre som verkligen åldrats med behag om man så får säga. Skarp, rolig, entusiastisk och mycket empatisk. Alla dessa fantastiska föregångare för människans frihet, jämlikhet och broderskap som finns över världen, heder åt dem.

"I think democracy is a very radical idea!"

Kursinlägg: journalistiken och moralen

Olle Lidbom, medieanalytiker har en egen blogg: http://www.vassaeggen.se/

Han skriver om hur journalistiken får mindre betydelse som demokratins väktare, för medborgarna själva blir aktiva och kritiskt granskande genom det ökade medieutbudet och det att vi har internet. Visst är det så att utbudet är större än någonsin men att vi medborgare skulle vara mer alerta och kritiska tvivlar jag starkt på. Är det inte snarare så att det här snabbläsandet och flödet gör oss aningen mer allmänbildade om vi har tur - men förmodligen ganska ytliga och okritiska!

Risken är stor att saker inte berörs på djupet, att man inte orkar lägga ner tid på att fördjupa sig. Då förvinner det ihärdiga engagemanget, det som gör att man kämpar länge, i åratal t ex med att försöka få någon frigiven. Jag tänker förstås på Isaak. Kan det vara så att vi gärna engagerar oss i något ett tag men sedan blir det lite jobbigt och förlorar sitt nyhetsvärde?

Risken att förlora sin trovärdighet för att man gör gemensam sak, visst kan jag förstå det men nog är det väl aktuellt när en yrkeskår vill ta hand om en kollega, en medmänniska? Vem ska annars kämpa? Det är väl den friheten vi har att kunna välja vad vi vill stödja. Om man som tidning eller nyhetskanal ska stå helt fri, vara neutral då borde man kanske ständigt variera och byta ut journalister pga tolkningsrisken, byta fotografer och filmare så att det vinklas olika, ha rullande schema på vilka länder som får stora uppslag så att inte värdeprincipen styr, närmast oss mest angeläget osv.

När svenska journalister i början av 1900-talet fick rätten att vara med och skriva om rättegångar så fick man chansen att titta in i vårt rättssystem, och kunde avslöja maktmissbruk, brister och övertramp. Läs mer i Ester Pollacks artikel om Monsterjournalistik 14/4. http://www.svd.se/ Det måste väl vara en av uppgifterna, att få väcka opinion och belysa från olika vinklar så att vi medborgare kan förstå och kanske agera.

Jag vill slutligen i inlägget om moral nämna Göran Rosenbergs bok Tankar om Journalistik, en mycket läsvärd bok tycker jag. I kapitlet Z - om Zola(eller Zaremba) skriver han bl a om den historiska rubriken "JÀccuse...!" Den handlar, menar Rosenberg, om patos och exakthet, och citerar längre fram Emile Zola:

"Det är min plikt att tala, eftersom jag inte vill vara medbrottsling".

Kursinlägg: Based on a true story

• Liza Marklunds "Gömda" - baserad på en sann historia
• Christer Berglunds "I dödens väntrum" - reportage och
• Jan Guillous "Häxornas försvarare" - ett historiskt reportage

Jag ögnar igenom boken "Gömda" en sista gång. Det är en roman, jo en spänningsroman, en stunds läsande av något spännande som händer någon annan. Baserad på en sann historia, man ryser lite. Man kan pausa, som i vilken deckare som helst, och fortsätta nästa kväll. Prata lite om den med jobbkompisar, fy vad läskigt, ja och så himla starkt av henne att våga berätta. Distansen finns ändå där, det är en roman, visserligen baserad på en sann historia, men...en roman. En bra roman ochså, välskriven, dialogen flyter fram.

"I dödens väntrum" är en bok om en samling reportage med unga människoöden som man helst inte vill läsa om nästa kväll. Man vill slå ihop den och läsa något annat. För Christer Berglund skriver sakligt och inträngande ur alla inblandades synvinklar och man kan inte värja sig mot det. Man förstår att det finns flera sanningar, man hör den förtvivlan och maktlöshet som finns i berättarnas röster. Fakta blandas med uttalanden och citat, från alla, de inblandade och vittnen, vänner från förr. I reportagen om kollegor skriver han i samma språkliga stil men det engagerar inte lika mycket tyvärr.

Det är sammantaget tre välskrivna böcker, Marklund och Guillous begåvning är verkligen att kunna berätta en historia. Berättandet blir bra, det går före allt. Har själv suttit och lyssnat på intervjuer som ska skrivas ner. Många "liksom". Och avbrutna meningar, oavslutade..liksom. Då vill man bara svänga ihop något som sammanfattar allt. Något fyndigt och passande. Där satt den! Men det var ju inte det hon sa...

Man tvivlar inte på Berglund. Men det är klart att man undrar över vinklingen i reportagen om andra journalister. Han skriver in sin närvaro i texten, det ger trovärdighet liksom att han tar med allt som finns att få tag på. Han anstränger sig. Det framgår att det inte är bekvämt att vara där. Texten blir ett bevis på allt som krävs av honom.

Kanske är det där ilskan mot Marklund ligger? Hon verkar göra det lätt för sig. Och tjänar sedan pengar på det. Lättförtjänta pengar i ett yrke med osynliga men högst verkliga regler. Varje ord ska vägas på våg, av så många anledningar. Men nog tycker man att enklast hade varit att kalla det fiction direkt!

Norman Mailer menade att journalistens objektivitet var ren lögn. New Journalism kanske är en kombination av det bästa från två världar. Journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga. Anna Jungstrand frågar sig i Svenska Dagbladet:

"Om journalistik inte är sann, vad är det då som skiljer den från skönlitteraturen?" och svarar själv "Rädslan för att blanda ihop journalistik och skönlitteratur är i förlängningen en rädsla för att inte kunna skilja verklighet från fantasi."

www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_181077.svd
www.sydsvenskan.se/kultur/article135886.ece

Här en dyster bild ur Maria-Pia Boëthius "Mediernas svarta bok"(en kriminografi!)

"Praktiskt taget alla mediekritiker är överens om att journalister lever i en egen värld, en sluten krets där de främst relaterar till varann, läser och betittar varann...De som borde befinna sig mitt i världen har istället skapat en egen sluten värld..."

Böckerna med sann bakgrund, berättelserna, fyller uppenbarligen en funktion, det säljs massor. Så vad kan man göra åt det, att det oftast läses okritiskt. Går på mitt lokala bibliotek, där har deckare och kärleksromaner egna hyllor som det brukas. Men nu finns det faktiskt en ny hylla. "Sanna historier". Faktiskt alldeles vid sidan om "Biografier" och "Fantasy för vuxna".

Jag flackar lite med blicken, de står ju så nära varandra.