Star freak

Varje höst börjas det igen. När det börjar bli kallt ute och frostnätterna börjar nypas ja, då kan man hitta mig vid fönstret, där står jag och glor på himlen.

För visst är det storslaget! Stjärnhimlen! Ta Orions bälte som hänger där uppe och ser märklig ut. Tre stjärnor så exakt i rad, ja eller hur! Och tänk på pyramiderna, jo jo..! Nåt mystiskt är det allt, lite Däniken och lite Blatavsky piggar alltid upp! Så där står jag och glor och känner mig lycklig. För att det är så himla vackert och kanske för att det finns en del saker vi inte kan ta på med våra bara händer, saker som håller kvar en del av mysteriet.

Stjärnhimlen, ja det är äventyr för oss som gärna reser inåt! Man bänkar sig i goa soffan, kollar in rymdserier och äter något gott till skenet av levande ljus och gnistrande stjärnor.

Och alla rymdserier gör mig ochså glad! Krig, fred och kärlek på 100% allvar i helt galna outfits! Befriande!!

Beam me up Scotty!

rymden

jag älskar rymden, att ligga och titta på molnen som rör sig eller spana ut i mörka rymden och känna hur jag rör mig utåt

jag älskar ochså alla dåliga rymdserier, som normalt fjortiga killar gillar, men då är det tryggheten jag njuter av, att världsordningen finns och att alla vet vem de kan lita på

rymden är mitt hem, men mitt hem har ingen rymd, jag bor i en liten 2:a i centrum men  jag kan gå ut närsom och titta upp på stjärnorna utan att störas av ljud och ljus

och då är jag lycklig

ett stort mysterium, lika stort som rymden, är det att finnas, existera i en kropp och vad jag har läst, ha ett medvetande utan gränser men ändå, vi bor här, i våra kroppar, tillsammans, på en planet som svävar i ett fixerat läge i en oändlig rymd

så j-a coolt!

skogen

Dags för lite avkoppling i skogen, där hämtar många kraft och energi, även jag...

semester...

Här är Sefima... nu har vi ledigt några veckor...ska skriva lite mera..hitta bilder...och vila...

Kursinlägg: Jag & Harrison! Sant!

Jag tycker det är intressant det här de skriver i "Elements of Journalism" om att vi alla delar en ide om vad som är en nyhet, att vi har detta inbyggt i oss att kolla vad som händer för att vi ska sitta tryggt i vår lilla värld. Det är egentligen bara sunt förnuft, detta behov av kontroll, men när det urartar då?

Kan det finnas en risk för allvarlig störning i vår förmåga till medkänsla, när vi tillåter skvaller på låg nivå passera revy i vår egna liv.

Bristen på medkänsla föder kanske en hårdhet som gör att man handskas omilt med människor.

Att bli förtalad, visad på bild, omtalad i förklenande ordalag i parti och minut...allt sprider och sätter sig som berget, eller? Tänk om det jag hör inte är sant? Hur vet jag att det är sant?Vem är min källa? Kan jag lita på det? har jag sett det med mina egna ögon..?

Och alla dessa skvallertidningar. Som bara blir fler. Som motsäger sig själva sinsemellan och sig själva från en vecka till en annan. Är det inte märkligt att man vill läsa spekulationer om människor man troligen aldrig mött! Och visst är det förunderligt hur mycket av intresset som göds av en gnagande känsla av avund. Skvaller kanske är det största opiumet för folket ändå!

OBS!bilden är ett montage!

Bengalis - en ny familjemedlem!

Här är den lilla pojken med det ståtliga namnet, fast nog blir det så att man kallas Fisen för det mesta...(men man lystrar bara till Bengalis förstås)

Kursinlägg: kunskap

Det blir nog vår tids största utmaning på kommunikationsfronten att hålla moralen och etiken i toppskick när precis vem som helst har möjlighet att nå ut till stora massor.
På ett sätt är det fantastiskt, det gör att det kanske i framtiden blir omöjligt att "hålla folk i styr", dolda diktaturer blir synliga, den lilla människan får en röst i bloggen(som jag) MEN!

...risken finns att det till slut inte finns något kvar att vaska ut. Dessutom blir man utröttad av allt man måste plöja igenom.
Men det är kanske den "hemliga planen", att trötta ut oss så vi blir helt viljelösa och tacksamt kryper ihop med urvattnade Metro!

I boken "The elements of Journalism" menar Kovach och Rosenstiel att journalistiken är viktig för samhällsbyggnad och demokrati. Vad händer när vem som helst får komma till tals utan mothugg? Vem tar ansvar för det som skrivs?

Objektivitet, är det möjligt, ja kanske svårt men nödvändigt. Själv tycker jag det är skönt att läsa just Svenska Dagbladet tillsammans med Helsingborgs Dagblad, gärna ochså DN, Aftonbladet och GP. Det går inte att misstolka budskapet när man vet ursprunget. Inte så objektivt alltid men, det finns ett ställningstagande som är tydligt.

För alla? undrar du. Ja, för den som har kunskap! Så, kunskap tycker jag är nyckeln till frihet, och jajamen det bor en liten lärarinna från sekelskiftet i mig. Skola åt alla på planeten!

Vi är oroliga att bristen på information ska göra oss till okunniga mähän. Men om mycket av informationen vi får är styrd finns bara en lösning på det problemet. Kunskap!

Det kan inte hjälpas, jag är en moraltant, men visst är det en vacker tanke att journalistens uppgift är att vara lojal mot medborgarna. Hela 70% av journalisterna, skriver man i boken, säger sig ha uppdraget från oss som motiv. Och det är jag böjd att tro, men så läst jag sista inlägget till Fattigbloggen(ett expriment) med dess kommentarer. Alla dessa människor som kommer i kläm, skriver man för dem, åt dem? Det verkar inte riktigt så längre, allt fler tidningar i ytlighetens namn startas ju. Alltid med ett litet reportage om några "modiga" kvinnor i ett avlägset land.

Räcker det? Kolla in http://www.newsmill.se/ "Fattigbloggen"

Demokrati

Jag vill bara rekommendera alla att ta del av en helt underbar människa, engelsman förstås, och det är en klok herre vid namn Tony Benn, Labour medlem, som i filmen "Sicko" energiskt samtalar politik med Michael Moore. På Youtube ligger små delar ute under hans namn och på Google Video det bästa, en kort variant "Tony Benn Tribute".

Tony Benn är en äldre herre som verkligen åldrats med behag om man så får säga. Skarp, rolig, entusiastisk och mycket empatisk. Alla dessa fantastiska föregångare för människans frihet, jämlikhet och broderskap som finns över världen, heder åt dem.

"I think democracy is a very radical idea!"

Kursinlägg: journalistiken och moralen

Olle Lidbom, medieanalytiker har en egen blogg: http://www.vassaeggen.se/

Han skriver om hur journalistiken får mindre betydelse som demokratins väktare, för medborgarna själva blir aktiva och kritiskt granskande genom det ökade medieutbudet och det att vi har internet. Visst är det så att utbudet är större än någonsin men att vi medborgare skulle vara mer alerta och kritiska tvivlar jag starkt på. Är det inte snarare så att det här snabbläsandet och flödet gör oss aningen mer allmänbildade om vi har tur - men förmodligen ganska ytliga och okritiska!

Risken är stor att saker inte berörs på djupet, att man inte orkar lägga ner tid på att fördjupa sig. Då förvinner det ihärdiga engagemanget, det som gör att man kämpar länge, i åratal t ex med att försöka få någon frigiven. Jag tänker förstås på Isaak. Kan det vara så att vi gärna engagerar oss i något ett tag men sedan blir det lite jobbigt och förlorar sitt nyhetsvärde?

Risken att förlora sin trovärdighet för att man gör gemensam sak, visst kan jag förstå det men nog är det väl aktuellt när en yrkeskår vill ta hand om en kollega, en medmänniska? Vem ska annars kämpa? Det är väl den friheten vi har att kunna välja vad vi vill stödja. Om man som tidning eller nyhetskanal ska stå helt fri, vara neutral då borde man kanske ständigt variera och byta ut journalister pga tolkningsrisken, byta fotografer och filmare så att det vinklas olika, ha rullande schema på vilka länder som får stora uppslag så att inte värdeprincipen styr, närmast oss mest angeläget osv.

När svenska journalister i början av 1900-talet fick rätten att vara med och skriva om rättegångar så fick man chansen att titta in i vårt rättssystem, och kunde avslöja maktmissbruk, brister och övertramp. Läs mer i Ester Pollacks artikel om Monsterjournalistik 14/4. http://www.svd.se/ Det måste väl vara en av uppgifterna, att få väcka opinion och belysa från olika vinklar så att vi medborgare kan förstå och kanske agera.

Jag vill slutligen i inlägget om moral nämna Göran Rosenbergs bok Tankar om Journalistik, en mycket läsvärd bok tycker jag. I kapitlet Z - om Zola(eller Zaremba) skriver han bl a om den historiska rubriken "JÀccuse...!" Den handlar, menar Rosenberg, om patos och exakthet, och citerar längre fram Emile Zola:

"Det är min plikt att tala, eftersom jag inte vill vara medbrottsling".

Kursinlägg: Based on a true story

• Liza Marklunds "Gömda" - baserad på en sann historia
• Christer Berglunds "I dödens väntrum" - reportage och
• Jan Guillous "Häxornas försvarare" - ett historiskt reportage

Jag ögnar igenom boken "Gömda" en sista gång. Det är en roman, jo en spänningsroman, en stunds läsande av något spännande som händer någon annan. Baserad på en sann historia, man ryser lite. Man kan pausa, som i vilken deckare som helst, och fortsätta nästa kväll. Prata lite om den med jobbkompisar, fy vad läskigt, ja och så himla starkt av henne att våga berätta. Distansen finns ändå där, det är en roman, visserligen baserad på en sann historia, men...en roman. En bra roman ochså, välskriven, dialogen flyter fram.

"I dödens väntrum" är en bok om en samling reportage med unga människoöden som man helst inte vill läsa om nästa kväll. Man vill slå ihop den och läsa något annat. För Christer Berglund skriver sakligt och inträngande ur alla inblandades synvinklar och man kan inte värja sig mot det. Man förstår att det finns flera sanningar, man hör den förtvivlan och maktlöshet som finns i berättarnas röster. Fakta blandas med uttalanden och citat, från alla, de inblandade och vittnen, vänner från förr. I reportagen om kollegor skriver han i samma språkliga stil men det engagerar inte lika mycket tyvärr.

Det är sammantaget tre välskrivna böcker, Marklund och Guillous begåvning är verkligen att kunna berätta en historia. Berättandet blir bra, det går före allt. Har själv suttit och lyssnat på intervjuer som ska skrivas ner. Många "liksom". Och avbrutna meningar, oavslutade..liksom. Då vill man bara svänga ihop något som sammanfattar allt. Något fyndigt och passande. Där satt den! Men det var ju inte det hon sa...

Man tvivlar inte på Berglund. Men det är klart att man undrar över vinklingen i reportagen om andra journalister. Han skriver in sin närvaro i texten, det ger trovärdighet liksom att han tar med allt som finns att få tag på. Han anstränger sig. Det framgår att det inte är bekvämt att vara där. Texten blir ett bevis på allt som krävs av honom.

Kanske är det där ilskan mot Marklund ligger? Hon verkar göra det lätt för sig. Och tjänar sedan pengar på det. Lättförtjänta pengar i ett yrke med osynliga men högst verkliga regler. Varje ord ska vägas på våg, av så många anledningar. Men nog tycker man att enklast hade varit att kalla det fiction direkt!

Norman Mailer menade att journalistens objektivitet var ren lögn. New Journalism kanske är en kombination av det bästa från två världar. Journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga. Anna Jungstrand frågar sig i Svenska Dagbladet:

"Om journalistik inte är sann, vad är det då som skiljer den från skönlitteraturen?" och svarar själv "Rädslan för att blanda ihop journalistik och skönlitteratur är i förlängningen en rädsla för att inte kunna skilja verklighet från fantasi."

www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_181077.svd
www.sydsvenskan.se/kultur/article135886.ece

Här en dyster bild ur Maria-Pia Boëthius "Mediernas svarta bok"(en kriminografi!)

"Praktiskt taget alla mediekritiker är överens om att journalister lever i en egen värld, en sluten krets där de främst relaterar till varann, läser och betittar varann...De som borde befinna sig mitt i världen har istället skapat en egen sluten värld..."

Böckerna med sann bakgrund, berättelserna, fyller uppenbarligen en funktion, det säljs massor. Så vad kan man göra åt det, att det oftast läses okritiskt. Går på mitt lokala bibliotek, där har deckare och kärleksromaner egna hyllor som det brukas. Men nu finns det faktiskt en ny hylla. "Sanna historier". Faktiskt alldeles vid sidan om "Biografier" och "Fantasy för vuxna".

Jag flackar lite med blicken, de står ju så nära varandra.

måla litet!

jag vill måla litet.

jag vill måla i litet format och med pyttesmå penslar ur pyttsmå burkar.

då skulle allt torka så fort och alla ideér skulle hinnas med och aldrig behöver man tänka på att packa in i bubbelplast.

aldrig ha staffli i vardagsrummet eller

katthår som syns i morgonsolen, för evigt fasttorkat på den dyra linneduken.

(ill. på pytteliten anteckningsbok)

min kylskåpsdörr är porten till vishet

huvudintresse

Kursinlägg kåseri: höga krav

"Du borde verkligen sänka kraven", säger Räkan. Vad hon menar är att jag borde dejta den där gåpåiga killen i baren som nyss var framme hos oss med orden"Å här står ni ensamma!". Jag vill inte dissa Räkan för hon är en riktigt bra vän men jag verkar ha en aningen mer feministiska gener än nämnda dam.

Men jag tycker inte att jag har så väldigt höga krav alls. Lyssna här. Snäll, empatisk, rolig, självironisk, gillar djur och tycker om att vara utomhus. Tycker jag inte låter svårt alls.

Men!

idag, när jag cyklade hem. I svår blåst.Den där blåsten som till slut blir personlig och följer en, i form av motvind, under heeela dagen. För det är såå charmigt med västkust. Den skulle jag kunna strypa. Då. Hade jag bara en enkel önskan.

Han måste faktiskt ha bil.

vila

Kursinlägg: över gränsen

Kul! att vara journalist, fotografera och intervjua, gräva och reda ut, hitta scoop och få fördjupa sig i intressanta människor. Men - samtidigt...

..låt för guds skull människor vara, leva sina liv, ha sina hemligheter skyddade, är allt verkligen värt att läsa, tänk om de vill vara ifred, vad är relevant i sammanhanget?!

Behov. Alllmänintresse. Ansvar. Gränser. Tolkning.

Var går gränsen för hur nära man kan ta sig? Får ta sig.
Kanal 8, en reporter/fotograf startar veckan med en helikoptertur över Malibu Beach. Han noterar att Tom Cruise inte är hemma, men titta, där sitter Leonardo di Caprio och solar med sin familj! Nära, nära flyger han med sitt teleobjektiv stadigt riktat neråt. Man ser Leonardo lämna stolen och gå in, göra fingret i luften. "Vad bra, säger fotografen lugnt, nu kollar jag honom resten av veckan nu när jag vet att han är hemma."

På jobbet ligger massor av tidningar, som HäntExtra eller Bild. Närgångna bilder på kändisar. Har vi alltid varit så närgångna och oetiska? Ja, det tror jag faktiskt, men på ett mer lokalt plan. Alltså inte i massmedia världsvida utan sinsemellan, i byn, kvarteret eller på jobbet.

Tänk att vi kan vara så "små", i kombination med storhet. Leonardo da Vinci. Geniet. Hans skisser av människoansikten, groteska karikatyrer, noggrant avbildade. Det tittade man gärna på. Det som avvek från normen. Cirkus, man reste runt med människor som var vanställda på olika sätt. Människonaturen verkar vara densamma genom historien!

Den här bristen på empati, hur kommer det sig? Bottnar den i att vi inte har en gemensam värdegrund för vad som gäller när det handlar om personlig integritet? Ingen som vill ta ansvar för vad som produceras eller konsumeras. Att inte fundera på varför man gör som man gör, att inte reflektera och ta ställning. Men inte överallt väl? Vår rätt att ta reda på vad vi vill och att ha yttrandefrihet är så självklar för oss. Den bristen på kamp kanske har gjort oss bortskämda! Slösar man bort tid på närgånget skvaller om man kämpar för att få något alls publicerat? Jag vet egentligen inte. Kanske handlar allt bara om att tjäna en slant eller att roa sig för stunden.

Våra etiska regler tillsammans med yttrande- och tryckfrihet är bra, och tänk att det inte tummats på! Men jag förstår att mycket ändå mörkas av oskrivna regler, hänsyn(?), rädsla och korruption även hos oss. Vi lever i ett relativt öppet samhälle och tycker det är vår rättighet att få säga vad vi vill. Men när går t ex skitprat över till förtal? När är namnet på en förbrytare relevant? Är det någonsin relevant?

Helga Henschen!

WTF!

Italienska/n ska jag ge någon vecka till. Första lektionen måste ha varit en smekmånad! Lektion två utvecklades till ett av Dantes infernon då lärare numero due dök upp.Och pratade italienska i två timmar, i staccato. Gissa vems blodtryck var skyhögt efter tjugo minuter. Står det nybörjare i kursanvisningarna ska det väl finnas plats för dem(jag) ochså. Loggade ut utan artighetsbetygelser.Minsann. Där satte man ner foten, fast man blivit diagnostistiserad som svårt aggressionshämmad. Ha!

Men var kommer allt katthår ifrån???

Time flies..

Födelsedag!
Idag firas ochså det Tibetanska nyåret, Losar. Alla tibetaner världen över firar sin födelsedag idag, oavsett födelsedatum, det tycker jag låter praktiskt. Ja, så firas även The Lerwick Up A Helly Aa, en eldfest med vikingatema. Man ska då befinna sig på Shetlandsöarnaoch vara redo att bära traditionsenlig dräkt och inte fega ur vid sång,dans samt uppeldning av båt.

Själv firar jag min högtidsdag genom att på arbetet bära vit dräkt, block i svart plastfodral, lokalt utformad namnskylt, 4 pennor i blått fodral, randiga stödstrumpor, MBT-sandal och helt osmyckad. Jag tänker inte fega ur om någon föreslår något revolutionerande, som en lite extra fikapaus eller nåt.

(o vad gäller geniet Mozart så har vi samma födelsedagsdatum)(inga andra jämförelser görs i övrigt)

Inspiration till kursstarten

Läsa och skriva. Enkla ord men betyder mycket!
börjat kursen journalistik i karlstad , så jag kan nu nämna att en av våra kursböcker är Göran Rosenbergs "Tankar om journalistik".
Det går nästan inte att sluta läsa den, somnade med den i går, försökte läsa fastän tyngdlagen obevekligen drog ner ögonlocken. Det är en sådan bok jag önskar att jag själv kunnat skriva. Insiktsfull och med vansinningt snyggt språk.

Man blir inspirerad.

Serafima!

E.T. vs Mrs Marple

Med ny kurs följer nya uppdrag. Ut i offentlighetens ljus! Inte helt lätt för en som gärna håller till i kulisserna.
Så, vad ska man börja med? Jämförelser har alltid intresserat mig. Särskilt oväntade. Det kan vända upp och ner på tankekedjor och plöja nya fåror i hjärnans vindlingar. Om man har tur.
Därför kommer här en iakttagelse, på synnerligen klen vetenskaplig grund, att Mrs.Marple och E.T har fler likheter än skillnader.

• Båda är oerhört rynkiga


• Båda har vänligt plirande men ändå skarpa blickar


• ...för det som händer runtomkring


• Båda är älskade av miljontals människor, över hela världen


• Båda har Fanklubbar


• Båda är ganska tystlåtna


• Båda har mist något de håller kärt (hemplanet/ungdomskärlek)


• Båda är ganska kortväxta


• Båda lyckas lura sin omgivning flera gånger


• Båda kan även liknas lite vid Yoda!


• Båda väcker vårt förtroende (ngt för politiker att fundera på)


• Båda upplevs som tidlösa


• Båda utstrålar överjordiskt lugn


• Båda verkar ha en unik kombination av empati & intelligens


• Båda bär klänning och hatt, Mrs Marple hela tiden

Och så där håller det på. I min hjärna. Tänk om...Ifall X vore Y..eller, är det inte en viss likhet mellan..?! Kunde man kanske sätta ihop...eller? Titta så likt det där är en..Och hon går precis som...! Slöseri med tid eller kreativitet? Inte då!