Han skriver om hur journalistiken får mindre betydelse som demokratins väktare, för medborgarna själva blir aktiva och kritiskt granskande genom det ökade medieutbudet och det att vi har internet. Visst är det så att utbudet är större än någonsin men att vi medborgare skulle vara mer alerta och kritiska tvivlar jag starkt på. Är det inte snarare så att det här snabbläsandet och flödet gör oss aningen mer allmänbildade om vi har tur - men förmodligen ganska ytliga och okritiska!
Risken är stor att saker inte berörs på djupet, att man inte orkar lägga ner tid på att fördjupa sig. Då förvinner det ihärdiga engagemanget, det som gör att man kämpar länge, i åratal t ex med att försöka få någon frigiven. Jag tänker förstås på Isaak. Kan det vara så att vi gärna engagerar oss i något ett tag men sedan blir det lite jobbigt och förlorar sitt nyhetsvärde?
Risken att förlora sin trovärdighet för att man gör gemensam sak, visst kan jag förstå det men nog är det väl aktuellt när en yrkeskår vill ta hand om en kollega, en medmänniska? Vem ska annars kämpa? Det är väl den friheten vi har att kunna välja vad vi vill stödja. Om man som tidning eller nyhetskanal ska stå helt fri, vara neutral då borde man kanske ständigt variera och byta ut journalister pga tolkningsrisken, byta fotografer och filmare så att det vinklas olika, ha rullande schema på vilka länder som får stora uppslag så att inte värdeprincipen styr, närmast oss mest angeläget osv.
När svenska journalister i början av 1900-talet fick rätten att vara med och skriva om rättegångar så fick man chansen att titta in i vårt rättssystem, och kunde avslöja maktmissbruk, brister och övertramp. Läs mer i Ester Pollacks artikel om Monsterjournalistik 14/4. http://www.svd.se/ Det måste väl vara en av uppgifterna, att få väcka opinion och belysa från olika vinklar så att vi medborgare kan förstå och kanske agera.
Jag vill slutligen i inlägget om moral nämna Göran Rosenbergs bok Tankar om Journalistik, en mycket läsvärd bok tycker jag. I kapitlet Z - om Zola(eller Zaremba) skriver han bl a om den historiska rubriken "JÀccuse...!" Den handlar, menar Rosenberg, om patos och exakthet, och citerar längre fram Emile Zola:
"Det är min plikt att tala, eftersom jag inte vill vara medbrottsling".
2 kommentarer:
Hej!
Du har så rätt. Den objektiva journalistiken existerar i alla fall inte. Jag tänkte på det här som du skriver om att det ihärdiga engagemanget försvinner. Ja tänk bara på munkarna i Burma! En kort tids enorm uppståndelse och nu i princip bortglömda.
/Jenny Andersson
Jag kan bara instäma i lovsången kring Rosenbergs bok!
Och tycker att ännu en bokstav kan koplettera ditt inlägg: M - Mediehändelse.
Citat: "man talar numera om medialisering av det ena med det andra. Politiken, demokratin, verkligheten. Jag tror att man också bör tala om medialiseringen av journalistiken. Det kan låta som en tautologi, men är det inte. En medialiserad journalistik är en journalistik som går från att beskriva något som har hänt till att beskriva något som den själv fått att hända."
/Mia
Skicka en kommentar